För några år sedan besökte jag en av världens största pensionärsbyar. Pensionärsbyn låg så klart i Florida, där 60 000 gamlingar trängdes i ett suburbia tillsynes utan slut. Området heter The Villages och kan skryta med 24 golfbanor och flest golfbilar i världen per invånare. En kväll besökte vi ett av flera centrum i området. Mitt på torget fanns ett mäktigt rådhus av klassiskt amerikansk snitt. Lite som huset med klockan i ”Tillbaka till framtiden” för den som minns filmen. På huset satt en vacker plakett som indikerade att huset minsann var byggt 1901. Jag blev lite förvånad och sa det till mammas kusin som bodde i området. ”Jaså det”, sa Christine, ”det är inte sant. Hela centrumet byggdes 2001 av Universal Studios. Visst är det fint?”.
Förra året var det OS i Peking. På invigningen fick världen se en söt kinesisk flicka, med kinesiska småflickors kavata syster-duktig-attityd, sjunga os-hymnen. Dock visade snart att det var fejk, det var inte den söta flickan som sjöng. Utan en mindre söt flicka, som enligt arrangörerna inte riktigt lämpade sig i bild. ”Men visst var det fint”, sa kineserna.
I somras besökte det jag det fantastiska Mercedesmuséet i Stuttgart. Från åttonde våningen vandrar du ner i spiralform ner mot markplan. Under den resan får besökaren följa Mercedes-Benz historia och viktiga händelser i omvärlden som påverkat eller blivit påverkade av Mercedes-Benz. Under andra världskriget var två tredjedelar av alla fabriksarbetare på Mercedes-Benz tvångsarbetare. Och hela produktionen styrdes över till att bli en del av den nazistiska krigsapparaten.. ”Visst var det fult”, sa texterna.
Autenticitet skapar förtroende. Jag tyckte automatiskt mycket bättre om Mercedes-Benz tack vare ärligheten och uppriktigheten i deras berättelse. Jag tror att det är något speciellt med oss Européer och det som är äkta eller autentiskt. Vi ser gärna att ”gamla detaljer” ska fram under laminatgolv och bakom tapetlager. Vi letar efter anslag och tonalitet i musik och film som är ”på riktigt”. Och vi gillar den företagsledare som går utanför PR-byråns manus och talar från hjärtat.
International Herald Tribune gjorde mig nyligen uppmärksam på någonting oerhört spännande. På terminal 5 på Heathrows flygplats i London sitter just nu författaren Alain de Botton och dokumenterar allt han ser. Under en vecka fungerar de Botton som Heathrows writer in residence och flygplatsbesökarna kan i realtid följa vad de Botton skriver på en stor skärm. Resultatet ska bli boken A Week at the Airport: A Heathrow Diary. Boken ska från och med september delas ut gratis till 10 000 Heathrowbesökare och kommer därefter också finnas tillgänglig för inköp på Amazon.
Heathrow betalar de Botton ett belopp motsvarande ett normalt förskott – men får ingen som helst insyn i slutprodukten. Ingen vet vad de Botton kommer att få se och uppleva under sin tid på flygplatsen. Idén kommer från den Londonbaserade PR-byrån Mischief PR och jag tycker idén är fullständigt briljant. Och big-up till Heathrow som vågar och inser att det faktiskt inte går att ha full kontroll över varumärket.
Jag förstår att Heathrows PR-folk ville göra något, då flygplatsen har ett rykte om sig att vara kaotisk. Den har drabbats av terrorattacker, öppnandet av en ny terminal i våras blev en katastrof, ständigt långa köer och förseningar, etc. Från en sådan situation väljer de flesta att arbeta med imagebyggandet genom reklam, strategiska intervjuer eller kanske en välregisserad tv-serie om livet på flygplatsen. Det vill säga kommunikation som bygger på ett antal bestämda budskap. Men steget från budskapsplattformen till att släppa taget helt – det är ganska stort.
Jag hoppas verkligen få se fler ”writers in residence”, eller varför inte konstnärer, musiker, poeter – och här finns egentligen inga gränser. Varför inte en författare i ett hörn på IKEA, en konstnär i SJ:s restaurangvagn och en Bob Hund i ett hörn av Sturegallerian.
