Kunskapsspridning och desinformation följs åt på nätet, men brukar det inte vara lätt att skilja mellan sant och osant? 40-årsjubileet av den första månlandningen bjuder på en sorglig uppvisning i att det inte ligger till så. Det ser ut att nästan bli ett firande även av den mest befängda av alla konspirationsteorier, “Månlandningen var fejkad”.
Historien om Apolloprojektet börjar bli urblekt av tidens gång. Som nyhet betraktat blir månlandningen lite mindre spännande för varje jubileum Så för att bryta mot slentrianen i bevakningen bjuder media därför in några tvivlarröster. SVT vågar visserligen inte sända sin “Var vi verkligen på månen? förrän allra sist i ettans jubileumskväll på måndagen, medan Aftonbladet redan veckan innan var ute med en minnesartikel på fejktemat, “Månlandningen en bluff”.
Egentligen finns inte mycket att anmärka på. Tidningen bygger sin artikel på en intervju med astronomen Robert Cumming, som påpekar att “Kommentarstrådar och forum är nästan de enda kanalerna som finns kvar för de som tror på teorier om att månlandningen inte ägt rum”. Hans ord sporrar givetvis just dessa människor, som snabbt fyller kommentarsfältet med sitt brus.
Men samtidigt lade Aftonbladet ut läsarfrågan “Tror du att månlandningen var en bluff? I skrivande stund har 73 903 personer klickat in sin åsikt. Av dessa svarade 39,9 procent Ja. De väljer alltså att hellre tro på konspirationsteorierna än på Cumming och allt som luktar sunt förnuft.
Man kan väl gissa att den gode astronomen snabbt ångrade sin folkbildande insats i landets största tidning. Siffran ger en kuslig inblick i den kraft som ryms i skuggorna på nätet och deras förmåga att påverka människor till att tro på rent nonsens. En bloggkommentar från Aftonbladets redaktion visar att även de fick en smärre chock av resultatet.
Givetvis är själva sakfrågan också grundligt utredd på nätet och där finns bland annat Bad Astronomy som noggrant avlivar varenda myt. Men konspirationer går inte att informera bort, de är lever sitt eget liv − en unken restprodukt av samma öppna debattglada samhälle som en gång satte en människa på månen och byggde upp Internet.
Ändå måste jag göra ett eget försök att förklara det självklara. Konspirationerna och det påstådda fejket handlar alltid bara om själva månlandningen. Men det var inte det första och största problemet som Nasa brottades med efter president Kennedys rätt slafsigt framlagda löfte den 25 maj 1961.
Det knepiga var inte att landa utan att över huvud taget ta sig till månen. Den svåraste och dyraste utmaningen var att bygga en tillräckligt stor raket. Vid den tiden hade Sovjetunionen just skickat upp Gagarin i omloppsbana, i en farkost som vägde 4 700 kg, en rejält stor pjäs. Amerikanerna var vid den tiden ordentligt akterseglade med sin konservburk till Mercury-kapsel och små, opålitliga raketer.
Månlandningen krävde lyftkraft i en helt annan storleksordning. Resultatet blev Saturn V, den mest sofistikerade maskin som åtminstone dittills konstruerats. 110 meter hög och med en startvikt på nära 3000 ton kunde den lyfta 136 ton till omloppsbana och sedan puffa ekipaget på 45 ton med de tre astronauterna vidare ut till månen.
Därför är det med all rätt som Wernher von Braun gått till historien som den viktigaste nyckelperson bakom månlandningen och som förkroppsligar begreppet Rocket science. Här syns han vid foten av sin stora maskin.
Så vad har detta med konspirationerna att göra? Jo, samtliga tretton uppskjutningar med von Brauns månraket genomfördes framgångsrikt, vilket tiotusentals rymdturister i Florida som flockades runt basen kunde konstatera med sina egna ögon och öron. Det var öronbedövande upplevelser som erbjuds än i dag när rymdfärjan ger sig av – på ungefär en mils avstånd ligger ljudnivån på 90 decibel.
Precis hur svår utmaningen var framstod ännu tydligare genom Glasnost, då detaljerna om Sovjetunionens extremt hemliga månfärdsplaner blev kända. För det fanns en sovjetisk Saturn V också, N1-raketen, som hade ungefär samma dimensioner. Skillnaden var att den fallerade eller rentav exploderade vid alla de fyra försök som gjordes för att få upp den i luften.
Till ämnet hör också att Nasa har en fin tradition av goda kommunikationer. Det beror till stor del på rymdprogrammets största misslyckande, branden som krävde tre Apollo-astronauters liv i januari 1967. Öppenhet och tydlig information blev administrationens svar för att tysta kritikerna och försäkra sig om fortsatt stöd från allmänheten och budget från kongressen.
Det är en tradition som lever än i dag. Den aktuella jubileumssajten för Apollo 11
är en bra start för den nyfikne. För rymdnördar finns guldkorn som Apollo Maniacs och den otroligt omfattande Apollo Lunar Surface Journal. Dagens hightech-kommunikatörer kan bland annat häpna över det maffiga 254 sidor tjocka presskitet till Apollo 11.
Allt detta bevisar åtminstone att månlandningen är extremt väl dokumenterad. Men vad hjälper det?