Poetiska sex-spam

På senare tid har mina Spam ändrat karaktär. Tidigare var de mest av typen här-kan-du-ladda-ned-några-nakna-brudar-med-big-boobs. Gäääääsp! Men sedan några veckor tillbaka har Spamen blivit nästintill poetiska, fortfarande med samma slags innehåll (tror jag), men de gör mig mycket gladare på nåt sätt. Eller vad sägs om "Change your sexual life completely to be an action man." Låter lockande... Eller den väldigt omtänksamma "We are here for your penis! You´ll like it!" Andra är väldigt konkreta, som "A real man should have a real penis. Here it is!" Litet grann undrar man var den är. I mailet?

Mina två favoriter just nu är definitivt:
"Trust our wonder medicine and your penis will sursprise you." Men vill man verkligen det?
och
"Your new sexual world is waiting for it´s leader!". Jojo, det där sista lät intressant!

En Barack fylld av nätneutralitet

Amerikanska och svenska medier rapporterar att den amerikanske senatorn Barack Obama håller på att göra nätneutralitet till en valfråga. Det förefallet enligt min mening osannolikt att någon IT-relaterad fråga seglar upp som en avgörande valfråga i det amerikanska valet överhuvudtaget, men det kan med anledning av Obamas utspel vara värt att fundera lite på hur nätet bör och kan regleras.

Internet är väldigt korkat

Kollegan Tobias Gyhlénius tipsade häromdagen om att Barack Obama gör nätneutralitet till en valfråga i det amerikanska presidentvalet 2008. Nu tror jag personligen att det är ytterst osannolikt att Obama kommer att få kandidera för demokraterna. Jag tror på John Edwards.

Nåväl, inledningsvis bör det konstateras att Internet som sådan är en "dum" teknik. Det är en end-to-end-teknik, vilket innebär att nätverket i sig inte har någon intelligens. Det kan bara transportera data. Vad som händer med denna data är sedan en effekt av vad som sker på ändarna. I det avseendet påminner Internet mycket om boktryckarkonsten. Jag har ju tidigare här i Springtimes blogg tjatat om att boktryckarkonsten som sådan var inte farlig, men den information som kunde distribueras med hjälp av den kunde uppfattas som "farlig" eller "dålig" och värd att censurera på olika sätt. Längst gick katolska kyrkan med sitt index över förbjudna böcker (vilket även vissa mer moderna aktörer söker kopiera). Boktryckarkonsten som sådan lät sig inte påverkas. Tekniken var dum och förstod inte vad den bar för innehåll (den som vill forska vidare i detta ämne rekommenderas för övrigt en kontakt med Sveriges främste kännare av skärningspunkten mellan cyberspace och renässansen: Mikael Hörnqvist). Samma sak gäller Internet, oavsett om det är politiska budskap, hate speech, bombrecept, bilder på släkt och vänner, upphovsrättsligt skyddat material, ett brev till en vän eller barnpornografi som distribueras så förstår nätverket ingenting. Det är bara data för nätverket. Detta kan givetvis ändras genom att man sätter in produkter hos internetoperatörerna som granskar eller förändrar arkitekturen. Varför skulle man göra det? Den som vill reglera Internet som sådant bör förmodligen införa den typen av begränsningar i arkitekturen (jmfr med Zittrain och Edelmans undersökning av nätcensur i Kina).

Fri och öppen arkitektur förutsättning

Samtidigt är den "fria och öppna" end-to-end-arkitekturen i mångt och mycket en förutsättning för de stora tekniska landvinningar som är relaterade till Internet (se Lemley och Lessig, i The end of end-to-end). Det finns givetvis möjligheter att även på mjukvaruväg i den enskildes dator förändra vad personen kan ta del av på nätet. En sådan produkt som är intressant ur ett historiskt perspektiv är Netnanny. Netnanny filtrerar bort obscent material och annat som föräldrar inte vill exponera sina surfande barn för. En annan liknande produkt är Cyberpatrol. Det kan tyckas okontroversiellt. Vem vill att ens barn skall utsättas för internetpornografi och artiklar som förespråkar terrorism? Tittar man på vad dessa verktyg filtrerar bort kan det emellertid handla om allt från alternativa trosföreställningar (i Sverige skulle väl det vara kristendomen om man får tro vissa debattörer) till förespråkande av rättigheter för homosexuella (se för en ordentlig genomgång Peacefires uppställning av problem med filtreringen). Helt plötsligt känns den katolska kyrkans index inte avlägset.

John Gilmore om nätcensur

Den illustre och sarongbärande John Gilmore har sagt: "The Net treats censorship as damage and routes around it." (se för ett utvecklat resonemang Greplaws intervju med Gilmore). Det torde emellertid förutsätta att man har fria vägar att transportera information på. För det fall det finns kontroll på all access, alla påfarter, till nätet är det tekniskt möjligt att utöva långtgående, om än inte absolut, censur. Kinas agerande torde vara ett exempel på detta.

Det bör konstateras att Internet redan är reglerat på en mängd sätt. Hate speech är exempelvis förbjudet i Sverige under lagen om hets mot folkgrupp. Upphovsrättsintrång beivras enligt upphovsrättslagen. Innehav och spridning av barnpornografi är förbjudet oavsett vilken teknik som används.

Man kan argumentera för att man inte kan stoppa alla upphovsrättsintrång med en lag. Det kommer alltid finnas människor som kan kryptera sin trafik eller skicka delar av en fil (exempelvis idag möjligt med hjälp av Bittorrent) för att dölja sina upphovsrättsintrång. Vidare kan man endast komma åt sådant material som ligger inom det egna landet eller utövas av egna medborgare. Det skulle kunna vara argument både för att inte reglera Internet alls ("det är ändå omöjligt att uppnå hundraprocentig reglering") eller ett argument för att sluta reglera på den nivå som är idag och införa reglering på arkitekturnivå ("ta bord end-to-end och inför kontrollmekanismer för att kontrollera innehållet"). Att Internet är svårreglerat är i sig inte ett argument mot att reglera nätet på denna nivå eller mot att behålla den "fria" arkitekturen. När den omdebatterade Communications Decency Act prövades i Supreme Court i Reno v. ACLU (521 U.S 844 (1997)) : Communications Decency Act sade Judge Scalia angående ineffektivtetsargumentet:"[if the government] succeeds in excluding children from 250 out of 500 [indecent bookstores] that's no use?" Väldigt få lagar ger hundraprocentig effekt. Dessutom kan man fråga sig vilken typ av samhälle som arbetar för att uppnå den typen av resultat av sin lagstiftning?

Särreglera inte Internet

Man gör ett systematiskt felslut om man vill särreglera Internet vad avser innehållet. En sådan inställning kan leda till slutet för end-to-end och det riskerar att äventyra nya uppfinningar och innovationer vad gäller vad som kan transporteras på nätet och dessutom leda till att dagens internetteknik "fryses". Internet är inte en anarki idag. Det finns lagar som styr innehållet på nätet. Samtidigt är Internet fortfarande under stark utveckling. Det är ytterligare ett skäl att vara försiktig med att särreglera Internet. En global reglering av Internet 1996 hade exempelvis kunnat leda till att vi inte fått uppleva peer-to-peer-tekniken eller instant messaging, vilket i sin tur kunde minskat möjligheterna till att utveckla IP-telefoni (som idag ofta bygger på erfarenheter dragna från peer-to-peer-liknande tekniker). Det är även lätt hänt att reglering av ny teknik ger oväntade konsekvenser. Lessig ger i sin bok Code ett exempel på detta när det gäller frivillig reglering av AOL, America Online. AOL, som på den här tiden var en elektronisk anslagstavla, ville komma tillrätta med "snuskprat" och andra osedligheter. Man förbjöd därför användningen av ordet "breast" (bröst). Problemet var bara att The American Breast Cancer Society som huserade på AOL helt plötsligt inte kunde diskutera sin gemensamma sjukdom. AOLs agerande ger ett exempel på vad som kan hända när man ändrar förutsättningarna för den arkitektur som information transporteras genom och är enligt min mening ett starkt argument för fortsatt end-to-end-teknik för Internet. Då kan regleringsmisstagen i de fall de förkommer genomföras i ändarna och åtminstone inte påverka alla...

Argumenten för och emot reglering påminner mycket om de som hördes redan när det gällde boktryckarkonsten. De åtgärder som vidtas känns också igen (jmfr Cyberpatrol och Netnanny med Index). Om historien har visat oss något så är det att man skall vara försiktig med att reglera nya medietekniker.

Denna långa utläggning (orkade du läsa ända hit är jag djupt imponerad!) skulle alltså vara ett skäl att lägga en röst på Barack Obama. Om man var amerikan och om Barack Obama blir nominerad som demokraternas presidentkandidat. Nu är jag inte amerikan och Barack Obama kommer nog inte att bli nominerad. Jag hoppas emellertid att det relativt fria Internet består.

Mikael Pawlo

Terrorister intar Stureplan

"Vi satt ett gäng på en strand, några mil utanför Tylösand." Roger, Gert och Titti avbryter plötsligt sin radiosändning mitt i en slagdänga från Magnus Uggla. Gasexplosioner har noterats i tunnelbanan. Ett gigantiskt, oidentifierat eldklot har slagit ned i Rosenbad. K-pist-beväpnade personer med täckta ansikten tar sig upp emot Svampen på Stureplan. Regeringsföreträdare uttalar oro för en terror-invasion. Ja, och så fyller Orson Welles klassiska framträdande i radio nästan 70 år.

Wired påminner i dag om att regissören och skådespelaren Orson Welles höll sitt omtalade radioframförande den 30 oktober 1938. Welles byggde sitt anförande eller radioteater om ni vill på en bearbetning av H G Wells klassiska verk Världarnas krig. Framförandet utformades som en nyhetssändning. Med 40 minuters mellanrum förklarades att det som åhörarna följde var en dramatisering av H G Wells verk. Många missade emellertid detta påpekande. Resultatet är känt - det sägs att ett stort antal amerikaner drabbades av panik (den samtida rapporteringen bör möjligtvis tolkas cum grano salis, det är möjligt att paniken inte var riktigt så utbredd som har påståtts).

Liknande rapportering i radion i dag skulle kanske inte få någon att höja på ögonbrynen. Marsianer skrämmer oss inte i någon större utsträckning. Det är lätt att skratta åt de dumma amerikanerna nu med 70 års erfarenhet av radioteater i bagaget. Frågan är emellertid vad som skulle hända om Sveriges populäraste kommersiella morgonprogram Rix Morgonzoo avbröt en låt under sin sändning för att berätta att terrorister intagit Stureplan. Skulle du lugnt fortsätta att lyssna Roger, Gert och Titti?

Var tid har sina rädslor. En modern rädsla kombinerad med ett trovärdigt medium, såsom radio, kan resultera i masshysteri. Det kan vara värt att tänka på när vi betraktar amerikanerna som Orson Welles skrämde upp.

"För har en speleman en enda gång börjat sjunga på en gammal sång e de omöjligt att få honom att sluta."

En del är till och med rädda för trubadurer.

Mikael Pawlo

Kent Asp, Kreml och den långa svansen

Vad har Kreml upptäckt som Kent Asp missat? Kent Asp är professor i journalistik och konstaterar i Dagens Nyheter i dag att bloggen inte haft någon betydelse för den politiska opinionsbildningen. Samtidigt berättar Washington Post att Kreml sätter upp ett nätverk av regeringsvänliga bloggar för att kunna sprida propaganda effektivt över nätet. Det tycks alltså som att Kreml har en annan åsikt om nätet än Kent Asp.

Bloggare till försvar

Det var inte oväntat att svenska bloggare omedelbart efter Dagens Nyheters publicering ryckte ut till den politiska bloggens försvar. Om Kent Asp har rätt betyder det ju att deras verksamhet är i praktiken meningslös. Signaturen Blogge Bloggelito skriver efter en längre analys av bloggens politiska betydelse lite hotfullt "ni ska nog bli varse bloggens kraft…".

"Opassande" noterar att för att missa ett mål så måste man ha ett mål uppsatt. Mot detta kan möjligen anföras att Asp kommenterar bloggens betydelse som maktfaktor. Det är möjligt att bloggarna i gemen (i den mån man ens kan tala om en sammanhållen grupp) inte har någon sådan ambition, men det är utifrån en sådan ambition Asp uttalar sig och det anser jag inte att man kan ha några synpunkter på. Även Martin Jönsson är inne på detta spår och skriver att enskilda bloggare [inte] förväntar sig att det de skriver ska toppa Ekot varje dag.

Signaturen Svensson gissar att bloggarnas marginalisering i medierna beror på att medie-eliten känner sig hotad av de nya medierna. Det är inte osannolikt att vissa företrädare för "gamla medier" i den mån man kan tala om sådana känner sig hotade av de nya medierna, men så är nog inte fallet när det gäller just Kent Asp:s analys.

The political blog is the long tail of politics

Det Blogge Bloggelito skriver är det som Kent Asp kanske inte riktigt greppat, men som Kreml och även Romano Prodis Italien begriper bättre. Jonas Morian noterar i sin blogg att även mer obskyra politiska bloggare får då och då betydelse genom att uppmärksammas av andra, och kan – om än under en begränsad period – vara bland de mest länkade på nätet.

Det tycks nästan som en händelse att jag i dag publicerade inlägget kommunikation är politisk makt. Internet, bloggar och den allmänna digitaliseringstrenden fungerar som en disruptiv teknik som sliter upp invanda föreställningar om hur saker och ting "skall" eller "bör" fungera. Den enskilda gigantiska megafonen ersätts av tusentals små röster. Ibland kan någon av dessa röster fullständigt dominera medielandskapet. Jag har själv gjort samma tankevurpa som Kent Asp. Det är inte antalet bloggare som skriver om en fråga, antalet läsare en viss bloggare har eller annars bloggande kring dagsfrågor som avgör en frågas viktighet i opinionen. Jag skyller för egen del på att jag inte hade läst Chris Andersons bok.

Det är nämligen enligt min mening här någon stans som bloggens största betydelse som maktfaktor ligger. The political blog is The Long Tail of politics (jag skriver detta på engelska, då jag inte kan översätta long tail till svenska). Små frågor och detaljer som större medier inte kan behandla på grund av en kombination av nyhetsvärdering och ekonomiska realiteter blir behandlade på nätet.

Det är kanske inte någon som bryr sig om Matt Drudge i dag, men jag kan lova att Bill Clinton tyckte att bloggarna var betydelsefulla och att Matt Drudge spelade roll. Det började som en liten flisa i ögat, men växte snart till en hel bjälke. Borelius kanske inte var någon flitig bloggläsare, men jag gissar att Magnus Ljungkvist blogginlägg haft en viss betydelse för hennes karriär.

Kent Asp klagar på att han inte enkelt kan mäta och studera de politiska bloggarna. Min gissning är att det är ett större problem för Kent Asp än för de politiska bloggarna eller för opinionsbildningen som sådan. Kent Asp kanske har läst The Long Tail, men inte funderat på vad den betyder för politisk opinionsbildning och rapportering. Det är klart att Peter Wolodarskis artiklar i Dagens Nyheter har större betydelse för dagspolitiken än vad Mary Jensens "moderata karameller" har, men en dag kanske Mary och hennes karameller eller någon av hennes tusentals bloggande vänner fäller en statsminister. Det är som Blogge Bloggelito skriver - vi kommer att bli varse bloggens kraft. Det är det som Kreml har förstått.

Mikael Pawlo
P.S. Springtime har generellt sett kommentarer till blogginlägg påslaget. Jag stänger emellertid av kommentarerna på mina egna inlägg då jag inte har tid och möjlighet att följa upp eventuella
bloggkommentarer. Jag har emellertid trackbacks påslaget för det fall någon är tillräckligt ambitiös för att göra en kommentar i en annan blogg. D.S.

Kommunikation är politisk makt

Howard Rheingold anser att kommunikation är politisk makt. Med kommunikation avser Rheingold allt mellan tryckpressen och e-posten. Rheingold tycks anföra att rätten att uttrycka sig i sig är en politisk kraft. En historisk tillbakablick ger Rheingold rätt, men visar också på risker med nya medier.

Redan Maximilian I såg möjligheterna

En av de första som såg det nya mediet boktryckarkonstens politiska möjligheter var kejsare Maximilian I. Maximilian lät i början av 1500-talet trycka en så kallad vitbok som skulle legitimera kriget mot Venedig. Frans I av Frankrike använde boktryckarkonsten för att sprida propaganda som skulle öka förståelsen för dennes europapolitik. Erasmus av Rotterdam var under slutet av 1400-talet och början av 1500-talet en av de första författarna som utnyttjade boktryckarkonsten för att sprida kritik mot makten, nämligen i form av sin kritik mot det medeltida filosofisk-teologiska systemet. Den djupt troende Erasmus blev en av de mest lästa författarna i sin samtid och lanserade i sin satir Dårskapens lov ett fränt angrepp mot kyrkans företrädare. Erasmus sägs genom sin kyrkokritik ha lagt det ”ägg som Luther kläckte”.

Luther blev sedermera en synnerligen aktiv publicist som spred reformationens tankar med hjälp av boktryckarkonsten. Hans böcker innehöll inte sällan fräna angrepp på påven och den katolska kyrkans drift och dess företrädares förehavanden. Denna kritik kunde ibland gömma sig i bilder (vilket givetvis var viktig på grund av den inledningsvis svaga läskunnigheten bland allmänheten). I Luthers 1522-utgåva av Nya Testamentet fanns exempelvis illa dolda angrepp på påven. Som ett exempel på detta kan nämnas att Lucas Cranach d.ä. i sitt träsnitt Babylons Sköka har avbildat skökan i Babylon från Uppenbarelseboken 17 kap som bärandes en treradig tiara, det vill säga en sådan tiara som även påven bar. Luther möttes sedan av katolska kyrkan och dess anhängare som gav ut egna propagandiska skrifter. Den katolska kyrkan utfärdade så småningom Index där den listade "förbjudna" böcker. Propaganda var inledningsvis en viktig del av bokens innehåll.

Boken mer än demokrati-instrument

Det kan sägas att boktryckarkonstens funktion sålunda böljade fram och tillbaka. Den var stundom ett maktens redskap, stundom ett redskap för att kritisera densamma. Det är emellertid tydligt att det finns en stark koppling mellan yttrandefriheten och boktryckarkonsten. Även om de styrande och makthavarna på olika sätt försökte reglera och påverka vad som producerades som ett resultat av boktryckarkonsten kan man under historien se ett långsamt förverkligande av yttrandefrihet och pressfrihet. Det var inledningsvis tämligen lätt att kontrollera de böcker som producerades då det var synnerligen kostsamt och tidsödande att producera böcker, då detta gjordes för hand. Över tiden med Gutenbergs innovation blev det billigare och betydligt enklare att massproducera exemplar av böcker, vilket i sin tur ledde till att åsikter kunde spridas, även sådana som inte gillades av "makten".

Det kan konstateras att boken var ett svårkontrollerbart medium. Även om vissa titlar förbjöds innebar det inte att titlarna helt försvann från marknaden, särskilt som förbuden var geografiskt begränsade. Kritiken kunde sålunda fortsätta spridas. Under reformationen och renässanshumanismen spreds idéer om den katolska kyrkans misskötsel på ett sådant sätt att den katolska kyrkan tvingades till egna reformer. Det verkade inte heller gå att effektivt stoppa boken. Det torde därför stå klart att boktryckarkonsten och boken fungerade som ett demokratiserande instrument som kunde bana väg för yttrandefrihet, vilket i sig är en av grundstenarna i en demokrati. Detta tog dock ytterligare ett antal hundra år och kan sägas först inträffade "på riktigt" i USA i och med första tillägget till författningen (detta är dock en sanning med modifikation, det är först efter ett antal tolkningar av USA:s högsta domstol under 1900-talet som yttrandefrihet i modern bemärkelse kan sägas vara på plats i landet).

Boken och Internet som disruptiv teknik

USA är emellertid ett intressant, konkret exempel på hur en bok, eller närmare bestämt en pamflett kunde väsentligen bidra till att förinta ett kolonialvälde och skapa en republik med den äldsta nu gällande konstitutionen. Thomas "Tom" Paine gav 1776 ut skriften Common Sense. Det fanns inte tryckfrihet i ordets moderna bemärkelse (särskilt de engelska lagarna förbjöd kritik mot kronan och kritiker som inte respekterade detta förbud åtalades), men pamfletten spred sig ändå snabbt och sägs ha haft en upplaga överstigande 500.000 exemplar (det fanns som jämförelse vid denna tid ett par miljoner kolonialister, så spridningen måste anses varit enorm) och kraftigt påverkat att kolonialisterna startade frihetskriget.

Boktryckarkonsten har fungerat som en disruptiv teknik, det vill säga en teknik som inte fungerar bra med dåvarande omgivande förutsättningar, må dessa varit maktstrukturer, informationsspridning, teknik eller lagstiftning. Istället har boken slitit sönder befintliga maktstrukturer och förskjutit maktcentra och skapat revolutioner.

På samma sätt ser vi idag hur Internet och den allmänna digitaliseringstrenden fungerar som en disruptiv teknik som sliter upp invanda föreställningar om hur saker och ting "skall" eller "bör" fungera. Kanske kan det leda till en förstärkt yttrandefrihet. Den nya tekniken leder, som med boktryckarkonsten, även till nya försök att ta kontroll över medielandskapet. Nu senast ser vi exempel på detta när italienarna vill införa särskild lagstiftning för att reglera bloggar. Kommunikation är politisk makt. Kommunikation är en politisk kraft. Howard Rheingold hade rätt.

Mikael Pawlo

Sokrates 2.0

Vissa av oss har en tendens att upprepa oss. Därför är det ibland tillfälle att damma av de gamla grekerna. Redan de gamla grekerna visste att de flesta anföranden som börjar med "redan de gamla grekerna" brukar vara dåliga. Det finns emellertid tillfällen när det går att dra lärdomar av de gamla grekerna. Sokrates formulerar exempelvis en stark kritik mot skriftkonsten i Platons dialog Faidros och Platon tycks ansluta sig denna kritik till i Sjunde brevet. Låter det som pretentiöst dravel? Kanske - det bestämmer du - men det kan finnas anledning att fråga sig vad de gamla grekerna och då särskilt Sokrates skulle tyckt om nätet.

Det skrivna ordet saknar interaktivitet

Sokrates första kritik går ut på att det skrivna ordet saknar interaktivitet. Det skrivna ordet kan, likt en staty eller ett konstverk, inte svara på våra frågor utan upprepar bara det som den först sagt för det fall vi vill ha ett resonemang förklarat eller utrett. Det här störde den resonerande Sokrates som inte gärna använde skriftliga källor. Den kringvandrande filosofen Sokrates hade förvisso en egen verksamhet som ifrågasättare och hans synpunkt att ett liv utan ifrågasättande inte var värt att leva bör nog särskilt beaktas i detta sammanhang.

Det skrivna ordet har särskilt på senare år blivit synnerligen interaktivt. Först genom att boktryckarkonsten och det ökade utbudet av tidningar, tidskrifter och böcker gjort att man kan gå i polemik med författare och skribenter, om än långsamt, sedan genom den ökade hastigheten på kommunikationen genom digitaliseringen. Datorer har mycket hjälpt till med att göra det skrivna ordet interaktivt. Med hjälp av Internet och dess applikationer e-post och world wide web har det skrivna ordet inte blivit ”hugget i sten”, vilket ju ofta var fallet på Sokrates och Platons tid. Den senaste utvecklingen med ”bloggar” och kommentarssystem som många massmedier tillämpar har gjort det skrivna ordet synnerligen interaktivt. Man kan ofta kommentera den som uttalar någonting direkt, men om inte annat kan man online publicera en egen kommentar eller skicka en fråga till författaren.

Skrift ger inte kunskap

Sokrates andra kritik går ut på att skriften inte kan förmedla kunskap, att kunskap måste komma inifrån. Då den är fixerad och statisk kan den inte ge nya insikter. Den kan endast ge stöd för sådant vi redan tror oss veta.

Med hypertext och e-learning och andra medel för interaktivitet tycks denna pessimistiska syn på kunskapsinhämtning via text till viss del ha grund för modifiering. Tekniken har emellertid idag inte nått så långt att man kan säga att Sokrates andra kritik helt faller. Det torde vara så att de flesta trots allt har lättare att lära sig och verkligen förstå ett fenomen genom att studera det enligt en sokratisk metod jämfört med att läsa in kunskapen ur en bok. Det finns få elektroniska hjälpmedel idag som är jämförbara med diskussion med en lärare.

Anpassning till läsaren saknas

Sokrates tredje kritik går ut på att texten inte gör skillnad på olika typer av läsare. En läsare kan helt missförstå en text utan att texten kan försvara sig eller rätta till missförstånd.

När det gäller den tredje kritiken så torde Sokrates invändning förutsätta en mycket aktiv elev. Så var säkerligen fallet med de flesta Sokrates mötte, men när det gäller andra elever och även lärare kan det säkert finnas fall där lärare fungerar som en talande lärobok och eleven som en passiv mottagare. Det Sokrates säger blir då närmast en pedagogisk invändning mot ut- och inlärning i form av korvstoppning och inte en kritik av just det skrivna ordet. I vilket fall är kritiken mer allmängiltig än just att hänföra sig till det skrivna.

Minnet försvagas

Sokrates fjärde kritik går ut på att skriften försvagar minnet. Det ger artificiellt minne, men riskerar att försvaga det verkliga minnet.

Denna fjärde kritik är svårare att ta på allvar än Sokrates första tre kritiker. Det ligger här nära till hands att ta fasta på Sokrates ord: ” Och nu må det vara slut med vårt skämt om talarkonsten”. Den historiska kontexten ger emellertid vid hand att Sokrates ansåg minneskonsten vara synnerligen viktig. Idag kan det vara svårare att se värdet i denna, men om vi tänker oss att man skall vara snabbtänkt och en god retoriker är ett gott minne att föredra framför möjligheten att slå upp svaret på en given fråga i en bok. Minnet var viktigt för Sokrates, men hans kritik mot skriften som minnesförsvagare ter sig svag idag. Inte minst sedan det är en känd och använd minnesteknik att skriva ned saker för att komma ihåg dem (det så kallade skriftminnet).

Jag bör kanske även i detta sammanhang nämna Platons Sjunde brevet där Platon framhåller att skriftens funktion är begränsad till minnesstöd. Platon tycks sålunda mena att Sokrates varit allvarlig i sin kritik av skriften, men också att han till skillnad från Sokrates ser ett värde i text som minnesstöd (det något problematiska förhållandet att vi känner Sokrates skriftkritik genom just Platons skrifter lämnar jag därhän).

Sokrates skulle gillat Web 2.0

Fenomenet som Tim O'Reilly kallat Web 2.0, med utvecklingen kring så kallade sociala medier gör webben ytterligare interaktiv och användaren genererar sitt eget samtal och innehåll på ett sätt som torde tilltalat till och med de gamla grekerna.

Det kanske inte är den fullständiga demokratiseringen av ordet, som man lätt kan förledas tro vid det första intrycket, då det fortfarande krävs att man kan nå en publik för att göra sig hörd, men det är betydligt mer interaktivt än vad som Sokrates kritik ger vid handen skulle vara möjligt.

Sokrates kritik mot skriftkonstnen blir alltså mindre och mindre relevant i en värld där interaktiviteten flyttar in i texten och texten flyttar ut i interaktiviteten. Eller för den som tycker att den sista meningen bara var pretentiöst dravel:

Redan de gamla grekerna gillade web 2.0.

Mikael Pawlo

Långsamhetens lov

Det har ju sagts att historien upprepar sig. Det är mycket som upprepas även i mediehistorien. En sak som man kan lära sig är att tekniska paradigmskiften kanske inte direkt innebär att medielandskapet förändras så dramatiskt och definitivt som det kan tyckas vid första anblicken. Bloggar kan vara demokratiserande, men med nya mediefenomen kan vi lära oss av de gamla att saker och ting alltid tar längre tid än man tror.

Från de tidigare erfarenheterna kan man använda mycket kunskap och problemlösning som redan är genomtänkt och testad. Vissa mediefenomen kan spåras århundraden tillbaka, trots att de framstår som ”moderna”. Briggs och Burke ger flera exempel på detta i boken A Social History of the Media.

Lost är ett radioprogram

Dagens teveserier byggs upp på samma sätt som gårdagens radioföljetonger. Dessa har i sin tur hämtat inspiration i sin uppbyggnad från 1800-talets bokliknande tidskrifter, där författare som Dickens och Dostojevskij avslutade avsnitten i respektive novell med ”cliffhangers” och försökte tillse att läsaren skulle köpa även fortsättningen. Detta skrivsätt och denna publiceringsmetod var ursprungligen ett sätt att komma tillrätta med den omfattande kopiering som skedde av hela romaner utan att författaren fick del av intäkterna, man byggde helt enkelt ett prenumerationssystem (se exempelvis Siva Vaidhyanathan som beskriver systemet utförligt i Copyrights and Copywrongs), vilket nutida upphovsrättsinnehavare till vissa typer av verk möjligen skulle kunna lära sig av när vi går in i det digitala tidevarvet. I tevevärlden har det alltså redan hänt.

Serietidningar, som kanske framstår som ett nittonhundratalsfenomen, har hämtat inspiration från de textballonger som användes redan på 1700-talet, vilka i sin tur hämtade inspiration från de textsträngar som letade sig ut ur munnen på subjekten i medeltida religiös konst eller annars illustrerade ikoner och/eller emblem med förklarande text under en bild.

Teater - djävulens verk

Förutom att dessa tekniker går igen och det går att lära sig mycket om vad som tidigare utforskats om respektive teknik går även metadebatten igen, det vill säga debatten om mediet i sig. San Carlo Borromeo, ärkebiskop i Milano, kallade på 1500-talets mitt teater för djävulens verk. De första kapitlen i Dennis och Merrills Four Arguments for the Elimination of Television döptes till ”The Belly of the Beast”, enligt Briggs och Burke. Samma argumentation kan man idag höra från mer traditionella källor när nya fenomen som exempelvis ”bloggar” betraktas. Nu senast i Italien där man vill förbjuda bloggar som saknar journalistisk granskning.

Samtidigt bör man komma ihåg det som inledningsvis sades – mycket av det vi ser har redan utforskats i olika former och även till synes ”nya” fenomen kan ha historiska anfäder. Det bör därför iakttas viss försiktighet när man beskriver nya fenomen som demokratiserande och att ha närmast magiska, gudomliga effekter på medielandskapet och demokratin. Det gäller även bloggarna. Det är kanske för tidigt att likt den entusiastiske och fantastiske Jim Moore utnämna bloggarna till The Second Superpower. Samma sak gäller givetvis kritiken mot nya fenomen, såsom den undersökning från Kelkoo som påstår att skandinaver inte litar på bloggar. Det finns alltid motkrafter till nya fenomen som bromsar dess uppkomst. Kritiken mot bloggarna använder i princip samma argument som de som användes mot journalistliknande verksamhet redan på 1600-talet. Det betyder inte att kritiken alltid är ogrundad.

Över tid kan fenomen som boktryckarkosten eller bloggar få kraftigt genomslag och demokratiserande effekt, men om det är någonting historien har lärt oss är det att saker och ting alltid tar längre tid än man tror. Kaffe, någon?

Mikael Pawlo

Briljera på nästa middagsbjudning

"...om vi bloggar om det är det väl främst våra konkurrenter som läser om det och vår förmåga till att briljera på externa middagar avtar med antalet läsare?" Orden var mina. I mitten av september ville eldsjälen Anders Sjöman sätta fart på Springtimes bloggande. Jag var skeptisk.

Information wants to be free

Innan du som läser detta nu ryggradsmässigt säger information wants to be free, fler eyeballs ger fler kunder, företag bygger förtroende genom att blogga, Justin Hall blev kändis på sina links to the underground osv osv osv så betänk följande.

Det är inte sannolikt att våra kunder eller potentiella kunder läser bloggen, men däremot att dessa träffar på konkurrerande konsulter som berättar anekdotfyllda historier om Weinreichs framgångar med Six Degrees och annat kul de kunnat läsa på Springtimes blogg. Vår unika kunskap blir inte längre unik. Det går givetvis att ifrågasätta hur stor andel av de idéer vi presenterar på bloggen som är verkligt unika, men det är sannolikt att en konkurrent som följer Springtimes blogg får ett visst stöd i sin omvärldsbevakning.

Identifiera hubbar

Sid 68 i Springtime-ägaren Göran Thorstensons bok handlar om att identifiera hubbar snarare än att kommunicera med broadcasting-teknik. Slutsatsen, om vi tror att Göran har rätt, borde då bli att söka tillhandahålla ett sådant forum där vi kan bygga cred utan direkt åtkomst för konkurrenterna. Varför inte istället för en blogg (som ju trots allt känns väldigt 1996!) bygga ett extranet för kunder och andra Springtime-vänner som exempelvis är lösenordsskyddat eller annars endast åtkomligt för den "innersta kretsen" (som förvisso är stor i Springtimes fall)? Värdet av att vara Springtime-kund och få tillgång till VIP-rummet ökar dessutom. Jag tror personligen att de slutna bloggarna och gated communities i stor omfattning under 2008 i kölvattnet av Facebook och andra transparenskramare.

Med lite eftertanke och diskussioner med eldsjälen Sjöman kom jag emellertid fram till att konkurrent-frågan kanske är null and void. Det är dessutom orealistiskt att tro att man kan hålla konkurrenterna borta från det material man publicerar i ett slutet forum, åtminstone när man skalar upp det.

En faktor som däremot talar för "halv-slutenhet" skulle vara att känslan av exklusivitet och engagemang kanske ökar och därmed även viljan till deltagande. Sedan är det nog i allmänhet så att företag typiskt sett är väldigt dåliga på att fånga upp kundernas engagemang i produkterna. Man öppnar gärna upp i modernitetens tecken, men när det sedan kommer ett par hundra förslag och synpunkter kan man inte hantera dessa.

Jonathan Schwartz blev bloggare

Sun hade under början av århundradet ett program som de kallade Inner Circle och som, om jag inte minns helt fel, innehöll vissa av de element jag tog upp tidigare. Nu verkar det inte finnas mycket kvar av Inner Circle mer än ett nyhetsbrev och Jonathan Schwartz bloggar för fullt i dag. Konceptet med halvslutenhet tycks alltså fungera en smula haltande. Sun har en stor mängd engagerade och intresserade kunder, men om till och med Sun väljer bloggen framför Inner Circle är det kanske en mer öppen attityd som gäller.

Sedan funderade vi ett varv till. Sjöman missionerade för öppenhet med så stark övertygelse att det tycktes som att Sjöman kommit på någonting som vi (läs: jag) andra missat. Så fick det alltså bli. En öppen blogg.

Content is king

Ett återstående problem var att fylla bloggen med innehåll. Problemet var att historien visar att bloggar tenderar att bli ganska kortlivade. Särskilt arbetsbloggar tycks bli väldigt styvmoderligt behandlade. Att blogga blir lätt det absolut sista man gör, till och med efter kvittoredovisningen. Jag vet inte vem som kom på det - sannolikt var det Sjöman - men istället för att ha persondrivna bloggar har vi nu alltså en gemensam Springtime-blogg. Alla konsulter som vill kan delta i samtalet. Bloggen uppdateras varje vardag och säkerligen minst ett tiotal gånger per vecka. En del inlägg är långa, andra är korta. En del inlägg är bra, andra kanske är mindre intressanta. Det som Springtime har är i vilket fall ett levande forum.

Konkurrenter kan nu alltså dra nytta av våra spaningar, skratta åt våra misstag och eventuella stvafle samt även rekrytera briljanta bloggare. Vi vet ännu inte om vi befäster vår position eller attraherar nya kunder med bloggen.

Förmågan att briljera på middagar tycks emellertid inte ännu påverkas nämnvärt av bloggen. Fast det är klart - när försökte du senast briljera på en middag med anekdotfyllda historier om Andrew Weinreichs framgångar med Six Degrees? Kanske är det bäst att hålla sig till mer allmängiltiga ämnen, åtminstone för den som vill bli tillbakabjuden.

Mikael Pawlo

Reinfeldt kommenterar Unibet-situationen

Jag har tidigare kritiserat svenska politiker för tystnad i Petter Nylander-fallet. Nu under onsdagskvällen har till slut statsminister Fredrik Reinfeldt uttalat sig kring att en svensk börsbolags-VD suttit fängslad av främmande makt sedan måndag kväll. Reinfeldt anför enligt TT att ärendet "kommer detta att leda till en diskussion om det var den här typen av förmodade brott som den verkligen var tänkt för". Det är inga överdrifter direkt.

När Tage Erlander var i Sovjetunionen 1956 påstås det att han diskuterade Raoul Wallenbergs försvinnande. I dag tycks den diplomatiska hållningen vara "var man för sig själv", på ett sätt som för tankarna till vissa åttiotalsfilmer. Det kan förvisso tyckas rättvist att den så kallade guantanamosvensken Mehdi Ghezali behandlas på samma sätt som en svensk börs-VD, men frågan är om hållningen är rimlig.

Den svenske tigern Reinfeldt vinner emellertid inga PR-poäng på sitt agerande. Vi får därför hoppas att de diplomatiska vinsterna är betydande.

Mikael Pawlo

En svensk tiger

En svensk VD för ett börsbolag i mångmiljardklassen grips av främmande makt på oklara och synnerligen lösa grunder. Vad gör svenska politiker? Svaret är: ingenting. Vad gör svenska privatpersoner? Svaret är: ingenting. En svensk tiger.

Den svenske Unibet-VD:n Petter Nylander greps under måndagen av holländsk polis. Grunden för gripandet var en europeisk arresteringsorder utfärdad av franska myndigheter. Det är alltså EU:s samarbetsavtal inom polisiärt arbete som använts för gripandet - regler som brukar användas gentemot terrorister eller annars internationell brottslighet.

Fransmännen anser att Unibet med bolagets verksamhet i Frankrike förstör deras fina franska spelmonopol. EU anser att fransmännen är ute och cyklar och att monopolet strider mot EG-rätten. Unibet har med viss säkerhet lutat sig mot EG-rätten. Den marknadsliberale franske presidenten Nicolas Sarkozy är knappast heller en typisk makthavare som kramar sina monopol. Men, för att parafrasera Charles de Gaulle, det är lätt att glömma att fransmännen har 246 ostar och därmed är tämligen svårstyrda. Sarkozy kan inte avgöra hur den franska polisen agerar och kanske kan han inte heller påverka den linje hans spelmonopol driver.

Oavsett hur det förhåller sig med sakfrågan sitter emellertid fortfarande en svensk VD i en cell på den holländska storflygplatsen Schiphol.

Jag tror aldrig någonting liknande hänt i svensk börshistoria. Jag kan i alla fall inte komma på ett enda liknade fall. Just nu sitter alltså en VD för ett svenskt börsnoterat bolag i mångmiljardklassen anhållen - av främmande makt - dessutom på tämligen tveksamma grunder, enligt de som är insatta i frågan.

Utrikesminister Carl Bildt berättar avmätt i sin blogg att han har en skön dag på kontoret. Inte ett ord om att främmande makt gripit VD:n för ett svenskt börsbolag i mångmiljardersklassen.

Nu under onsdagens morgon tycks emellertid någonting hända. Tre:s informationschef Erik Hörnfeldt har bestämt sig för att samla Sveriges främsta interneträvar till att skriva under en protest som lämnas till Frankrikes och Hollands ambassader under onsdagen. Förhoppningsvis släpps Nylander i dag så att åtgärden inte behövs. Det är inte en svensk tiger, men en och annan räv kommer åtminstone framföra sitt missnöje.

Mikael Pawlo
P.S. Läs mer om gripandet i exempelvis Dagens Nyheter. D.S.