Så sitter man här mentalt svettig efter att på tolv timmar haft chansen att vara på möten med både John McCain och Barack Obama. Vi har varit på ”the campaign trail” i 30 timmar utan att möta sängen. Trots detta ska jag ändå försöka mig på en liten reflektion runt de tal vi hört.
Det var två olika världar vi besökte. Det gällde talen och det gällde stämningen.
Först McCain i Miami. (En kort video finns här.) Jag fick en känsla av att deltagarna på en gång var uppgivna och arga. Det var en ganska hård stämning bland de kanske 6.000 i lokalen. En student bar en tröja: "I want to keep my gun, my freedom and my money. And you can keep the CHANGE." På en hemgjord banderoll kunde man läsa “Cuba got Change in ’59 – Vote McCain” .
Talet var det näst värsta jag hört under de sju presidentval jag upplevt på plats. Det värsta höll Al Gore år 2000 på South Beach i Miami. Man kan undra varför Miami tycks locka fram det sämsta hos talarna. Gores tal var ungefär 50 one-liners alla på cirka 15 sekunder som lämpade sig för att klippa in i TV-rapportering eller i radio. John McCain nöjde sig med cirka 35. Varje stackatosentens avlöses av ett jubel eller buanden, beroende på om de var riktade mot motståndaren eller inte. Lite sammanhang, lite linje och lite tankar, inte bakom, men väl i framförandet. Som att vandra förbi tandkrämshyllan på stormarknaden, mycket gapande men lite som fångar.
Så Obama i Jacksonville. (En kort video finns även från det.) Här fanns en glädje i mötet men också ett stort allvar . Det verkade som de 9.000 sade sig själva: Nu är det på riktigt! Jag har hört några Clinton-tal, som nästan alltid är lysande. Jag vill säga att den Obama jag såg på valrörelsen sista dag nådde högt men inte så högt som en god Clinton. Kanske spelar det roll att han timmarna innan fått budet att hans mormor gått bort, kanske ska man inte döma på den sista kampanjdagen.
Hos Obama finns samtidigt en undervisande och förklarande ton och alla nödvändiga one-liners. Han bygger upp sitt tal på ett sätt som man ofta möter hos förkunnare. Lösning, problem, analys, lösning och slutligen involverande. Han gör det skickligt. Helheten, delarna och sedan helheten igen. Och det känns som om lyssnaren följer med på en resa, ett äventyr.
Vad talade de om? Jodå, allt som de vet att väljarna vill höra om. De talade om skatter och entreprenörer, ”Joe the Plumber” blev ”Pedro el plumbero” hos McCain i det hispanicsdominerade Miami. Medan Obama meddelade att 99,9 procent av alla rörmokare skulle få sänkta skatter. Även om McCain-anhängarna skanderade USA – USA – USA så var den nationella närvaron stark hos Obama, så stark att krigsveteranen i stolen framför mig föll i gråt när Obama talade om hjältemod och plikter i Irak och Afghanistan Där McCain lovade att aldrig lämna soldaterna i Afghanistan och Irak i sticket så reflekterade Obama över att soldaterna är män och kvinnor, av alla färger, republikaner och demokrater som förenas på slagfältet, oftast i seger och sorgligt nog också i döden för den frihet som alla vill försvara.
Det möte vi lever i för några timmar i en sporthall är ju inte målet för talen utan media och därmed människorna därutanför. Därför talade de om jobb, offentlig sektor - "big state, small state, better state" - och om att samla eller dela nationen. Men det som stannar hos mig är att medan Obama tog tillfället att i valrörelsens sista timmar hålla en lektion levererade McCain nästan enbart ”bon mots” – one-liners till media.
Det är också stor skillnad mellan kandidaternas formspråk i design och i tal. En traditionell generalsstjärna i gult omgiven av en ganska hård blåfärg pryder McCains logotyp, den ska konkurrera med Obamas som har en modernistisk förening mellan en uppåtgående sol, och en strömmande flod i mjukare färger. Där McCain ofta refererar i sina tal till sig själv i formen ”I” förstärker Obama med ”us” och ”we”.
Demokraternas ”Change we can believe in” är långt mer inbjudande och mer inkluderande än republikanernas “Country first”
Det är skillnaden mellan en inbjudan till ett äventyr och ett honnör.
BoK