« Obamas egna låtar | Main | Måste Twitter tjäna pengar? »

2008-11-21

Det händer aldrig innanför tullarna

Jag minns mina år i lägenheten på Hisingen med värme. Jag och mina kompisar Martin och Martin delade en etagetrea vid det före detta busstorget Vågmästareplatsen med utsikt mot en offentlig toalett. Vågmästareplatsen hade i en tävling blivit utsedd till Göteborgs fulaste plats av en enig allmänhet. I bottenvåningen låg restaurang Vågmästaren som drevs av R, som kom från Indien. Om man knackade på bakdörren kunde man köpa öl när förfesten hade torkat ut. Klienterna på restaurang Vågmästaren inkludera en enbent sjöman med en tam papegoja. Ibland rullade han ut i sin rullstol och ställde till med ofog i vår trappuppgång, där för övrigt  droghandeln blomstrade – det låg nämligen tre behandlingshem för narkomaner och alkoholister inom en radie på en kilometer. Kanske var det därför jag inte blev så förvånad en morgon när min kompis Martin lakoniskt konstaterade att det stack ut ett par ben från polisavspärrningarna som omgärdade den offentliga toaletten .

 

Kärlekens ö brukade vi kalla Hisingen, mest för att lokalpatriotismen bubblade upp när kidsen i Göteborg city kaxade upp sig. Och vi fick stöd av våra grannar D och J. Båda var KPML(r):are och stolta. ”Jag arbetar, tar hand om mitt barn, och krökar när jag är ledig”, brukade D, som var lika gammal som oss, stolt säga.

D bjöd in mig på att kröka upp hans Tors Hammarvodka som stod i hallen en morgon. Sedan tog han mig till Eriksbergsvarvet där hans heroinistvän Katten levde under lastbryggan. ”Ger du honom en grillkorv så blir han så jävla glaaaad”, sa D, ”jag hatar de rika” tillade han sedan, innan han gick vilse på Kvilletorget.  Några år senaste stal han en moped voltade och hamnade i koma. Den senaste rapporten jag fick om D berättade Martin, som bodde kvar i lägenheten vid Vågmästareplatsen till för ett halvår sedan. ”Jag vaknade av att sirener. En polis stod under vårt köksfönster och riktade sin pistol mot D:s fönster. D och hans kompis hade tydligen hotat en polis med motorsåg och barrikaderat sig i sin lägenhet (som låg under vår). Men de fick ut honom när de bröt ner dörren på morgonkvisten.

J jobbade på SKF och var alkoholist redan som 25:åring. Vi träffade honom första gången på Golden Days där han deklarerade det kommunistiska manifestet. J och hans kompis Teddy kom på vår inflyttningsfest. Teddy var en tvärhand hög med grå mustascher och pratade nästan bara kinesiska. ”Kalla honom Ming”, sa J. ”Alla kallar honom Ming”. Vi har fortfarande en bild där Ming sitter invirad i toalettpapper i en kundvagn .

Det är först nu som jag inser att sådana här saker aldrig händer mig mer. Men så bor jag i Stockholms innerstad också. Hå hå ja ja. Sverige är ett segregerat samhälle.

TrackBack

TrackBack URL for this entry:
http://www.typepad.com/services/trackback/6a00d8342d625553ef0105360cc020970b

Listed below are links to weblogs that reference Det händer aldrig innanför tullarna:

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

The comments to this entry are closed.