För Kinas ledare är Tibet viktigare än OS

De senaste dagarnas händelser i Tibet lämnar ingen oberörd.

I den ena ringhörnan finner vi den 14:e Dalai Laman, mottagare av Nobels fredspris, samt buddhistiska munkar med krav på att få utöva sin egen religion och kultur.

I den andra finner vi världens största diktatur.

Vad som händer i Tibet nu är tragiskt och påverkar förstås vår inställning till Kina. För många innebär det nya tvivel om det är rätt eller inte att samarbeta, eller göra affärer, med Kina. Kanske trodde vi att Kina var på väg åt rätt håll, att tillväxt, välstånd och en ny roll i världen skulle leda till mer demokrati och stärkta mänskliga rättigheter. Just nu ser det inte alls ut att vara så. Istället läser vi om fredliga protester som slås ned med våld och om hur konflikten eskalerar på grund av det hat som uppstått under åratal av förtryck.

För Kinas ledare är det en opinionsmässig katastrof fem månader innan OS. Kina har just tagit sig igenom hanteringen av protesterna i Burma och det sista ledarna önskar sig är sammandrabbningar mellan polis och munkar på eget territorium.

Samtidigt behöver de kinesiska ledarnas reaktion sättas i ett större perspektiv. Media skriver att det är ”politiskt kaos i Peking”. Det är det nog inte.

OS i Peking 2008 har en slogan; ”one world, one dream”. Men det finns en viktigare slogan. Den skrivs helt kort ”one China” och handlar om de kinesiska ledarnas vilja att skapa ett enat Kina med ett starkt styre. Ett mittens rike.

OS är en relativt liten fråga i jämförelse med denna ambition. Skulle ledarna ge efter för de som förespråkar självständighet i Tibet, då skulle de tappa legitimitet även i de frågor som gäller Taiwans eller västra Xinjiangs självständighet. Vem vet vilka fler självständighets- eller maktambitioner som då skulle andas morgonluft.

Vi hoppas naturligtvis på en fredlig lösning på konflikten i Tibet, och önskar tibetanerna rätten att utöva sin religion och sin kultur. Men Kinas ledare kan kosta på sig att gå hårdare fram i Tibet än vad omvärlden kan acceptera inför OS. Det är större frågor än sport som står på spel.

Patrik Lockne, konsult, Springtimes kontor i Peking

Bland sandwichgubbar och reklamtomtar

Under rubriken “Bryter bloggarna mot lagen” publicerade SvD (2008-03-17) en intervju med Mattias Grundström, byrådirektör på Konsumentverket. Bakgrunden är att Blondinbella AB, en av Sveriges mest välbesökta modebloggar, mot betalning skriver om varumärken och produkter. Mattias Grundström berättar i SvD att

"Man kan se en ökad tendens där gränserna mellan annonser och redaktionell text suddas ut. Redaktionell text karaktäriseras av konsumentupplysning eller åsiktsspridning, är det en annons finns det ett ekonomiskt incitament att skriva positivt om en produkt, med ett rent subjektivt budskap."

En bloggare som skriver mot betalning utan att samtidigt upplysa läsaren om detta begår ett lagbrott.
"... det är ett brott mot marknadsföringslagen eftersom läsaren inte vet att det egentligen klassas som en annons."

I grunden är reglerna tydliga och klara. Att betala någon för att skriva positiva omdömen eller rekommendationer är att jämföra med annonsering eller reklam. Detta gäller papperstidningar såväl som för elektroniska medier. Här på Springtime jämför vi köpta omdömen med forna tiders vandrande annonsskyltar och sandwichgubbar. Även om reglerna är klara kan det under en tid av förändring vara lite mindre ställt med förståelsen, särskilt bland bloggare som ännu inte gått ut gymnasiet eller är bevandrade med vår lagstiftning. Då är det lite mer förvånande att professionella marknadsförare så uppenbart kliver över gränsen.

En annan djupare fråga är hur företagen tänker sig att driva ett långsiktigt varumärkesarbete om omdömen och rekommendationer så lätt kan köpas. Det kan finnas anledning att påminna om den etiska kod för word-of-mouth som branschorganisationen WOMMA utarbetat. Det är tre element som är lätt att komma ihåg och att bära med sig.

Ärlig relation – Du berättar vem du talar för.
Ärlig åsikt – Du säger det du står för.
Ärlig identitet – Du är den du säger att du är.

Vad kommer då att hända med Blondinbella AB och alla andra köpta bloggar? Det är inte särskilt svårt att skriva ut att bloggen är finansierad av ett eller flera företag och att innehållet kan jämställas med reklam. Kommer det då innebära att läsarna bildar sig en annan åsikt om det som skrivs? Triangeldramat mellan varumärke, bloggare och läsare fortsätter och det behövs onekligen någon som tar sig en djupare fundering kring hur förtroendet  för varumärket påverkas.

Anders Lundkvist, ekonomie doktor och konversationsstrateg på Springtime AB

Brittiska operatörer spårar trafiken för reklampengar

I Storbritannien pågår just nu en ganska het debatt kring hur man skyddar bredbandskundernas integritet. Bakgrunden är att tre av landets största bredbandsoperatörer BT, Virgin (Tidigare NTL:Telewest) och TalkTalk planerar att lyssna av trafiken i näten för att bygga ett eget annonseringssystem.

Annonsmarknaden på nätet har förändrat spelreglerna för hela Internetbranschen med Google, Yahoo! och Microsoft som de tre giganterna på marknaden. Bara Google omsatte 1,7 miljarder dollar under fjärde kvartalet förra året på nätannonseringen i USA, en försäljningsökning med över 40%.

Anledningen till framgången för sökjättarna är att de kan erbjuda något som operatörerna inte har, nämligen kunskap om var användarna hittar den information de söker för stunden. Operatörernas routrar och DNS-servrar gör att trafiken hamnar rätt, men den verkliga kopplingen mellan webben och människan står sökjättarna för. Tills nu, eller?

Phorm och Nebuad är två startup-företag som vill förändra saken och ge operatörerna tekniken för att lyssna till användarnas trafik på nätet för att perfekt anpassa annonsen till användaren, det som branschen kallar behavioral targeting. Det går i huvudsak ut på att läsa av information om vilka webbplatser användare besöker, länkar som användare klickar på, vad texten på aktuella webbsidan handlar om. Denna information används sedan för att avgöra vilken annons som bäst passar för tillfället. Annonsören når större effektivitet, medan användaren slipper annonser som han eller hon inte har något intresse av. Dessutom kan tekniken användas för att minska problemen med fake-bloggar och spam. Ändå är alla inte nöjda.

Den stora stötestenen gäller den personliga integriteten. En av Internets förgrundsgestalter, Tim Bernes-Lee, intervjuas av BBC och hotar att byta internetoperatör om BT, Virgin och TalkTalk gör verklighet av sina planer. Han undrar om man kan förvänta sig att sjukförsäkringen plötsligt höjs om man bestämmer sig för att beställa böcker om cancer över nätet.

Och det är fler som är oroliga över den personliga integriteten. Företagen gör därför sitt yttersta för att intyga omvärlden hur deras system skyddar data och att det är omöjligt att koppla den till någon enskild användare. Gott så. Men räcker det? Motkampanjen Badphorm har redan startat. Inte minst påhejad av att Phorm planerar att automatiskt ansluta alla operatörens användare till annonseringssystemet (opt-out), istället för att låta varje användare själv bestämma (opt-in). Samma misstag gjorde för övrigt Facebook i höstas när VD Mark Zuckerberg prövade att introducera Beacon, ett on-line annonssystem där Facebook-användarens vänner får rekommendationer som baseras på ens inköp på E-bay och andra e-handelsplatser. Protesterna blev dock så starka att programmet drogs tillbaka för att göras om.

Den berättigade oron om den personliga integriteten som nu riktas mot de brittiska operatörerna manar dock till en bredare debatt. Det ligger nämligen något i Phorms VD Kent Ertugrul kommentar till BBC. Dagens system där beteenden lagras i cookies på användarens dator är inte så enkelt att hantera vare sig för användaren eller annonsören.

Om intelligensen finns hos operatörerna i nätet, och tekniken är genomlyst för att skydda den personliga integriteten, är den då mindre säker än dagens teknik som förlitar sig på sökjättarnas datorhallar och cookie-teknik som är utspridd i sårbara hem-miljöer?

Who do you trust?

Jag läser kulturdelen först varje morgon!

Ok, jag erkänner: jag läser kulturdelen först.

När morgontidningen dunsar ner är det inte näringsliv eller nyheter eller utrikes som jag först spanar mot. Nej, jag river ur kulturdelen! Och nu snackar vi inte tv-programmet eller seriestripparna. Vi talar om direkt-från-första-sidans-kulturdebatt.

Beteendet ligger djupt präglat. Vid barndomens frukostbord var det ju kulturnyheterna föräldrarna först började prata om. Och som barn härmar man ju tills beteendet blir ens eget.

Så kära vänner, allt det där snacket jag hade för mig om att jag bara läste sportsidorna (när vi gick i gymnasiet) eller näringslivssidorna (när jag läste på Handels) var bara tomt prat. Jag erkänner det nu. Det är kulturdelen jag skakar loss först varje morgon. Det är ju där allt livsviktigt står!

Inte för att jag vill förringa det jag lärt mig senare i livet, från ekonomutbildning och arbetslivet. Därför är det extra kul när jag nu märker att även tidningarnas kultur- och näringslivsdelar börjar börjar snegla mot varandra.

För kultursidorna är helt plötsligt full av marknadsmässiga resonemang.

Se t ex Jenny Dambergs genomgång av musikbranschens väl och ve i Svenska Dagbladets kulturdel 10 februari eller Juan Flores i Dagens Nyheter 17 mars om hur affärsmodellen ser ut för en nystartad nyhetssajt.

Och samtidigt kryper kulturlivet in i näringslivsdelen.

Se bara hur Martin Jönsson, chef för Svenska Dagbladets Näringslivsdel, i blogg och tidning reflekterar kring mediebranschen. Här skäller han t ex ut SF för att agera stenåldersmässigt.

Just ämnet "kulturekonomi" var annars en av de roligaste kurserna jag läste under utbildningen. Dag Björkegren och Emma Stenström på Handelshögskolan fortsätter att forska, diskutera och resonera i ämnet.  Missa inte Emmas blogg "Kulturekonomi" som hon driver tillsammans med Tobias Nielsén.

För de två sfärerna "kultur" och "näringsliv" är inte så långt ifrån varandra som gamla debatter vill göra gällande. Bra företagsledare är bättre än många kreatörer jag mött på att skapa historier och sammanhang som ger starka upplevelser. Och i den s.k. kultursektorn finns några av de mest drivna entreprenörer man kan tänka sig. Tänk bara själv: varje ny film du vill göra kräver ny idé, nya medarbetare, ny finansiering, ny marknadsföring... Som att starta ett nytt företag för varje historia du vill berätta.

Så nej, Johan Stael von Holstein, du glade nyutnämnde gamäng i Statens Kulturråd, jag håller inte med dig om att kulturen borde lära mer sig mer affärsmässighet. Den finns där.

Men den "ekonomiska nyttan" kan inte heller vara måttet på bra kultur. Så nej igen, Johan SvH, jag håller inte heller med om att kultur bör vara "nyttigt" marknadsmässigt sätt.  Det krävs ingen civilekonomexamen för att förstå att det är omöjligt att göra en nyttoberäkning av Bergmans "Fanny och Alexander" eller Moodysons "Fucking Åmål".  Men oj vad mycket fattigare vi skulle vara utan dem.

Kanske är det enda som krävs att man sträcker sig lite oftare efter kulturdelen varje morgon?

Anders Sjöman
anders.sjoman@springtime.nu

.

Anders Sjöman är kommunikationskonsult på Springtime med inriktning på strategisk kommunikation. Han är fascinerad över de möjligheter som sociala medier erbjuder företag till verklig och direkt dialog med kunder och medarbetare. Och nu vet vi att han hämtar livsluft hos tidningarnas kultursidor.

Facebook bättre än Gröna Lund?

Att Facebook tappar användare har blivit uppmärksammat på en mängd håll. Fredrik Wass funderar över massflykten från svenska communities samtidigt som Daniel på Mindpark liknar Facebook med nattklubben som bara har ett dansgolv.

Kan det vara så att flykten - eller ännu hellre flytten - är en naturlig del i en modern mänsklig aktivitet som balanserar identitetsskapande och nyfikenhet med balans, struktur och ordning. För vissa har de eletroniska nätverken varit alldeles utmärkta för att underlätta kommunikation och kontakter som också finns offline. För andra har nyfikenheten, skapargläden och kreativiteten varit en dominerande driftkraft. Att pröva något nytt är det som är allra viktigast.

Att på egen hand "upptäcka" sina kontakter genom att visualisera dem i en tydlig struktur är på sätt och vis en av vår tids allra märkligaste attraktioner - för vissa kanske bättre än Gröna Lund. Samtidigt skapar strukturen sin egen och inbyggda destruktions-knapp. Ibland måste man vara långt borta för att komma tillräckligt nära. Det är kul när kompisarna spanar in häftigaste bilderna från senaste festen, men uppenbart pinsamt när mormor loggar in och kommenterar samma bilder. Då är det dags att flytta.

Gråt inte över flytten från Facebook, var istället glad över alla dem som vågar ta steget.

I ett tidigare inlägg spekulerar jag kring nätverkets socialitet och vad som driver utvecklingen.
Anders Lundkvist, konversationsstrateg och konsult på Springtime

Nätverkets socialitet

I en rad sammanhang, bl a på giicod - interaktiv copy och design, har jag blivit uppmanad att skriva en rad om nätverkets socialitet och vad som händer med framför allt de elektroniska sociala nätverken. I oktober 2007 skrev en notis i Springtimes nyhetsbrev (se nedan) med betoning på nätverkseffekten, socialt beteende och visualisering.

Var lugn – sociala nätverk har funnits lika länge som människan! (Springtimes Nyhetsbrev 1 oktober 2007)

På senare tid har flera Internet-baserade sociala nätverk uppmärksammats, det har handlat om Facebook, My Space, Second Life och många fler. Det låter som en ny hajp – men är egentligen uråldrigt. För plötsligt har ljuset fallit på en av människans äldsta forskningsområden, hur vi socialt förhåller oss till varandra. Och att se våra sociala relationer just som nätverk har sin grund i en 50 år gammal diskussion.

Under 60-talet framträdde en rad forskare som utvecklade området social nätverksanalys. En av de mest kända, Mark Granovetter förklarade i sin artikel ”The Strength of Weak Ties” att den mest spännande informationen eller vårt nästa jobb finner vi genom våra bekantas bekanta, och inte genom våra nära vänner. En annan kändis Stanley Milgram visade att vi lever i en liten värld (”Small World Problem”) där människor är länkade till varandra i sex vänskapsled (”Six Degrees of Separation”). Alltid känner vi någon som känner någon...

Samtidigt ställs det nya och aktuella frågor. Vissa är närmast organisatoriska: Är det OK att blogga eller fixa om sin nätprofil på arbetstid? Andra är mer principiella: Vad betyder nätverken för moderna företag och vad betyder de för oss som individer? Finns det någon som bestämmer? Det blir svårare att dra gränser samtidigt som det öppnas nya möjligheter för kommunikatörer.

Dagens ”mythbuster”: Det går att mäta och förstå nätverk

Vissa tror att nätverk är oöverblickbara och inte går att mäta. Så låt oss en gång för alla döda en myt: det finns enkla sätt att mäta och förstå sociala nätverk. Möjligheterna att förstå hur kommunikationen flödar i sociala nätverk är stora. Enkla studier kan genomföras för att se vem som talar med vem, om vad och på vilket sätt. Vi kan också beskriva rollerna olika personer spelar. Med klassiska begrepp inom social nätverksanalys kan vi beskriva dem som ”connectors”, ”brookers” och ”gatekeepers” och om de har centrala eller perifera positioner. Därtill kan vi mäta aktivitet, kontroll, räckvidd, tillgänglighet och makt i nätverket.

Men den stora möjligheten för kommunikatörer ligger inte i en analys av hur man bäst kan ”skicka” sina egna meddelanden i olika nätverk, utan i en förståelse för hur och varför människor faktiskt kommunicerar med varandra. Därigenom kan vi bättre hjälpa organisationer och individer att nå sina mål.

Vad är då nytt med dagens diskussion om sociala nätverk på Internet?

Om då sociala nätverk är så välförstådda och diskuterats under så lång tid, vad är det egentligen som är så nytt? Jo, det är tre saker:

Nätverkseffekten har lättare att slå igenom – Att mängden användare i sig drar till sig fler användare och att nyttan därmed blir större. De nya tekniska lösningarna gör det helt enkelt lättare att hitta till platser där det finns en massa andra att träffa, ungefär som att vi hellre går till en knölfull bar än står ensam i en tom bar.

Det sociala beteendet förändras – Mail och SMS överskrider gränserna för jobb, skola och fritid. Vi är ständigt uppkopplade och upplever det som helt normalt. Därigenom blir det lätt att upprätthålla sociala relationer också på nätet, och på tider som vi förut inte använt för sociala kontakter.

Visualisering – Vi har fått verktyg som gör det lättare att se hur vi är länkade till varandra. Vi behöver inte längre vara forskare för att bygga upp en bild av vårt sociala nätverk. Vi kan faktiskt se vilka som finns i nätverket, vad de gör just nu och vilka andra de är länkade till. Facebook är ett exempel, Twitter ett annat, men vilket de mest populära verktygen är ändras hela tiden.

Förut var nätverken lokala och fysiska, idag är de dessutom globala och digitala. Ändå så har vi aldrig tidigare haft lika stor möjlighet att se hur nätverken formas, vilka som deltar och vilka som påverkar.

Företag som bäst förstår att utnyttja kommunikationsströmmarna i de här nätverken och inte bara ser dem som fotbollsarenor där man kan dra på med en megafon för att höras, de kommer att vinna inte bara trogna kunder utan helt nya affärsmöjligheter.
Och det är det som är det verkligen nya i debatten kring sociala nätverk - inte att nätverken nu finns (för de har alltid funnits) utan att vi nu ser dem enkelt kartlagda och lättare än någonsin kan se var människor hämtar sin information.

Anders Lundkvist, konversationsstrateg och konsult på Springtime skrev sin doktorsavhandling "Conversational Realities" om sociala nätverk.

Amerikanska presidentvalet: Mobilisera eller förlora

Först vann Obama och Clinton några nomineringsval var och så vann Clinton bland annat New York och Kalifornien. Trots att man trodde att Clinton skulle vara segraren redan för tre år sedan förlorade hon elva delstater på raken innan hon i veckan vann de folkrika Ohio och Texas. Det är fortfarande oliiiiidligt spännande.

Hur kunde det gå på det här viset? Clinton hade en jätteledning och hur mycket pengar som helst.

Något enkelt svar finns naturligtvis inte men jag tror sanningen finns i följande fem orsaker:

Hoppet vinner väljare
För det första, hon ledde för stort, för tidigt. Clinton hamnade nästan direkt efter förra presidentvalet i vinnarläge. Alla pratade om henne som den nya givna kandidaten. Man pekade på att hon var kvinna och tillförde ny fräschör till politiken. Ja, hon beskrevs i samma ordalag som Obama i dag.

Hon hamnade i samma position som Kohl, Persson eller Blair. Hon var den givne som så länge varit given. Hon var innehavare av uppdraget och det var bara för henne att raska in rösterna. Men så går det ju nästan aldrig. En vinnare måste förtjäna att vinna varje val. Man måste bjuda in till äventyret.

Så hände det som inte fick hända. Primärvalssäsongen förvandlades till en rafflande match mellan innehavaren och utmanaren. Där innehavaren, Clinton, fick försvara sig mot utmanaren, Obama. I debatterna har det visat sig att hon är mer påläst, mer genomtänkt och en mer komplett politiker än Obama.

Men se, det var inte det som väljarna frågade efter. Obamas "HOPE-Change" blev ett hopp om förändring - change - från Bush och Clinton medan Clintons "Change" bara blev ett byte bort från Bush - med en tillbakablick mot Bill. Det ironiska är att Bill i sin första kampanj 1992 spelade på ”Hope”, uppvuxen som han är i en stad med just det hoppfulla namnet.

Mobilisering avgörande
För det andra, det finns ett ökat politiskt engagemang, inte bara i Amerika. Alla pratar om centrum. Det är viktigt. Men glöm inte mobilisering. I det svenska valet 2006 hade alliansen maximal mobilisering medan socialdemokraternas var låg.

I det amerikanska presidentvalet 2002 lyckades Kerry mobilisera nya väljargrupper, men det räckte inte. Bush mobiliserade ännu fler. Ingen har hittills förlorat ett presidentval med så många röster som Kerry hade, om jag minns rätt. Så mobilisering spelar en avgörande roll. Alldeles särskilt i länder med lågt valdeltagande. Obama har lyckats få fram unga demokrater och oberoende till valurnorna med sin inbjudan till hoppet om ett äventyr - Change.

Förändring kräver nytänkande
För det tredje. Det är samma gäng som tänker runt Clinton i dag som tänkte runt Bill 1992 och 1996. Otroligt skickliga rådgivare, men man kan undra om de riktigt fullt ut förstår vad som händer idag. Nya tider kräver nya strategier. Primärval kräver andra strategier än slutstriden. Det verkar som att Obamas folk tydligare förstått vad som händer bland unga idag och lyckats omsätta det till kampanj.

Clinton tycks fortfarande ha starkt drag bland de traditionella demokratiska väljarna. I varje framgångsrik kampanj måste man lyckas vinna både kärnan och attrahera nya väljare. Det hade nog krävts en mer blandad organisation i Clinton-lägret med fler öppna sinnen.

För det fjärde. 1988 valdes George Bush den äldre, 1992 valdes Bill Clinton, 1996 valdes Bill Clinton igen, 2000 valdes George Bush den yngre och 2004 valdes George Bush den yngre igen. Time for change?

Ny spelplan
För det femte. Som SVT förtjänstfullt visat har media och kommentatorer behandlat Clinton på ett osedvanligt fördomsfullt sätt. Bloggare, högern och flera suspekta grupper framställer henne närmast som en djävul i kvinnokläder. Hon är en stark, fri och målmedveten kvinna. Och det har skrämt många. Hela 40 procent av de amerikanska väljarna säger att de inte kan tänka sig att rösta på Clinton.

Alldeles oavsett vad som händer i fortsättningen, om Clinton vinner eller inte, kan vi dra några lärdomar såväl inför höstens presidentval som kommande val på annat håll. Det handlar om hopp och förändring, mobilisering och insikter och gamla kampanjtekniker i nya kanaler.

Ju fler du mobiliserar, desto fler du får att prata för dig och som är beredda att gå den där extra milen för ditt parti eller din kandidat, ju närmare är du segern. Förr spelade organisationen den avgörande rollen. Nyss var det organisationen och media. Nu är det organisationen, media och det som förenklat kallas internet eller webb 2.0 som blir avgörande för framgång.

Bo Krogvig,
seniorkonsult på Springtime med inriktning mot Public Affairs. Bosse har varit ansvarig för fyra socialdemokratiska valrörelser i Sverige och har därefter varit rådgivare i valkampanjer i drygt trettio länder.

Norberg skingrar alla tvivel om revolutionen

Efter 28 år är jag alldeles säker. Min spansklärarinna i High School talade sanning. Den milda fru Munoz hade lite jobbigt med att få klassens uppmärksamhet. Alltid vänlig och lågmäld, utom när hennes hemland kom på tal. Hon hatade Castro och vad han gjort med Kuba. Allra värst var propagandan om revolutionens framsteg, som tydligen även gjort avtryck i USA: “Skola och sjukvård hade vi ju redan, hur kan folk tro att det var något som Kuba fick av Castro”.

Visst kunde jag tro det, som produkt av den svenska 70-talsskolan där revolutionsromantiken nästan var schemalagd. Något måste ha fastnat, för att Kuba före Castro var en korrupt diktatur med en utfattig majoritet av analfabeter, det visste ju även jag som inte alls var med i den skäggige cigarrmannens fanclub.

Spansklärarinnans ord sådde ett rejält tvivel i min barnatro på revolutionens ljusa sidor, och det skingras nu slutgiltigt av debattören Johan Norberg i hans spalt i Dagens Industri den 4 mars. Norberg hävdar att “Kuba var ett av världens mest utvecklade länder före den kommunistiska revolutionen 1959” och ger flera exempel på dåtidens kubanska välfärd. Det gör inget om han överdriver en smula, för jag har ju redan hört samma budskap från min kubanska fröken och förstår äntligen att hon faktiskt hade rätt.

Tyvärr förstår jag också att utan detta vittnesmål hade jag nog haft svårt att riktigt tro på Norberg, som knappast är en oberoende forskare i ämnet. En sorglig insikt om om hur effektiv och seglivad en propagandalögn kan vara. Nu gör DI-krönikan istället att bitarna faller på plats, men varför tog det så lång tid?